SONNY BOY

Chicago 2005-04-14

”Now everything’s a little upside down

As a matter of fact the wheels

have stopped”

Bob Dylan, Idiot wind, 1975 

Kvart i två i Chicago. 9:45 i Helsinki. Vaknade vid 17, one h past midnite to you. Kom just hem efter en kväll på Green Mill, Al Capones stamställe. Kurt Elling stod på scen där ikväll. Han hade sett ”Elling”. Fick en idé om att köra USA turné nästa år med Fart Ensemble of Hindersböle feat. The Bö Bear. Får see, 4 C. Jo hjulen stannade imorse. Kom in till Chicago, i morgonrushen kl. 7. Hade räknat med att förebygga det, men körde vilse i förorterna. Körde mer än 1900 miles (+3000 km) från i fredags till i tisdags morse. Först upp till Milwaukee, vidare till Eckerman, sedan till Duluth / Hibbing och ner tillbaka igen via The Two Cities, St. Paul -  Minneapolis.

Hibbing, Minnesota, var den småstad (pop. 18.000+) som Robert Allen Zimmerman växte upp i. Han flyttade dit som 7-åring från Duluth. Stan är så liten så att man kan se hela den, när man står i ena ändan av huvudgatan Howard St. Jag kom inkörandes vid midnatt och stannade vid Zimmy´s som har Dylan som tema. Sov över på Park och explorerade stan följande dag, i måndags. Åkte ner till bibban och kollade Dylan-rummet i källaren. Tog en promenad och hamnade på Rupar Music där jag inhandlade lite smått; claves, munspel, saxostrap och rör. Inga skivor downtown. Finns på Walmart, storköpet utanför, som håller på att ta död på alla småbutiker då dom säljer allt en gross, billigare. I bokhandeln ett kvarter ner från Rupar var servicen utmärkt. 
Dom hade eget Dylanbord så jag köpte ”Song and Dance Man III” av Michael Gray. En mastodont sak på över 900 s. För $ 19.95. Fotade huvudgatan och for sedan tillbaks till bibban och frågade efter Roberta Maki som satt ihop utställningen. Hon visade sig vara av finskt ursprung, hade finskt påbrå. Berättade att finnarna inte ses riktigt väl i stan. Svårt att va finska.

Hoppade i bilen och sökte upp hörnet av 7^th Avenue och 25^th Street där Dylan bodde i Hibbing. Filmade och funderade. Mary Keyes på Howard Street Booksellers undrade vad Dylan tänkte på när han stod på trappan till sin broders hus och såg ut över den vackra höstdagen senaste september. Löven bar vackra färger och luften var klar. Han hade varit på sin broders hustrus begravning med dottern Maria och sin vana trogen hållit sig i bakgrunden. Incognito. Bara en av hans gamla lärare vågade sig fram till legenden. Varje år, sedan 4 år tillbaka, ordnas Dylan Days i maj vid tiden runt hans födelsedag, den 24:e. I år kommer Sveriges kulturminister och Tottas Bluesband att besöka Hibbing. Det är Zimmy´s som ordnar dagarna och dom växer i betydelse för utflyttarstan.

Vid 15:30 styrde jag kosan söderut. Väntade på att Tom Eckermans farsa i Minneapolis skulle ringa mig, men ack nej. For ändå via St. Paul – Minneapolis för att se hur stan såg ut. Körde med videokameran på ratten ända tills jag hittade ut till Highway 61. Det hade tyvärr mörknat så jag fick få skymtar av floden Mississippi. Körde försiktigt till en början men kunde sedan inte hålla pedalfoten i styr utan körde på i 80 förutom när jag låg och lurade bakom nån långtradare som skrämde bort eventuella hjortar på vägen. 

På väg från Chisholm till Toivola blev jag stoppad av en snut, som frågade hur fort jag trodde jag kört. 55 mph sa jag oskyldigt, men det ville han inte tro på. Kollade körkort och pass via polisradion. Efter en längre stund kom han ut ur snutvaggan och sa att jag kört 70, men att det fick gå för denna gång. Bad mig hålla mig lugn och det klarade jag i en timme. Sen bar det av i mörkret. Höll på att köra av vägen i en mörk korsning och efter det tog jag det lite lugnare. Vid 22 kom jag till Winona och såg att dom hade ett Walmart där. Köpte skor och sandaler och spenderade noggrann tid på skivavdelning. Det resulterade till slut i 5 skivköp.

Mars Volta: Frances the Dumb som jag tänkte skänka dig om du inte redan har den. Du diggade ju MV på bibban i somras och den nya CDn är utmärkt, flummig och full av överraskningar, med både blås och spanska.

Rolling Stones: Jump Back 71-93, en samling ”hits” från den period av Rollarnas karriär som jag känner sämre till än sextiotalets. Lyssnade väl då och då på vad dom åstadkom men det var inte mycket som riktigt lyckades. Bäst gillar jag ”Undercover” och ”Angie” Deras bästa plattor är Beggars Banquet, Let It Bleed och Sticky Fingers. Endel påstår att dubbeln Exile on Main Street skulle vara bra, men den har jag inte alls kommit in i. Gubbarna håller visst på och spelar in i studion just nu. Av originalarna är det bara Mick & Keef samt Charlie Watts kvar. Salige Brian Jones var en stor förlust när han drunknade  och nu har även äldsten Bill Wyman gett upp, trots att han verkar leva och må väl. Gjorde bland annat en dokumentär om amerikansk blues häromåret.

Jimi Hendrix Experience: Electric Ladyland. Stod länge och tvekade mellan den och den första: Are You Experienced? Kom fram till att jag har det mesta från debuten på olika samlingar och tog därför EL. Om Axis: Bold as Love funnits inne skulle jag utan tvekan tagit den. Vill komplettera mina samlingar med sån musik som haft stor betydelse för mig personligen. När jag var i tonåren beställde vi skivor från Tandy´s i Birmingham. Eftersom det var jag som skötte businessen så hade jag möjlighet att kolla in kompisarnas beställningar innan jag lämnade över dem. Bl.a EL var en sån platta som jag sedan inte iddes köpa själv. Jag hade ju hört den. Mycket flum och några få kännspaka låtar som ”Crosstown Traffic” och ”All along the Watchtower” finns med på EL. På ”Crosstown Traffic” sjunger Jimi att han kör 90 miles an hour. Först nu förstår jag hurdan fart det var på karln. Översatt till europeiska blir det närmare 140 km i timmen. Jag körde som fortast 150 när jag ville prova hur mycket min hyrda Pontiac Sunfire kunde gå. Ångrar ännu att jag missade honom i Stockholm 1971. Sades att han inte var i form sådär nån månad före sin död. Höll på att planera en jazzplatta. Därav blev inget även om man kan höra starka influenser här och där.

Bob Dylan: Blonde on Blonde, för att min vinylversion börjat hoppa och haka upp sig. Tillsammans med Blood on the Tracks och Highway 61 Revisited Dylans tre bästa plattor, en riktig rockklassiker. Massor av svår poesi som inte alltid makes sense, men som låter bra. Humor på ”Leopard Skin Pillbox Hat”, längtan på ”Sad Eyed of the Lowlands” och ”Visions of Johanna”; ”We sit here stranded though we try hard to deny it”. Enkel blues med kluriga texter; ”Pledging my Time”, ”Obviously Five Believers”, ”To Be Stuck Inside of Mobile (with the Memphis Blues Again)”. Snygga ballader som ”Fourth Time Around” och ”Temporary like Achilles”. Å så dom två klassikerna ”I Want You” och ”Just Like a Woman”, som beskriver både ”the beauty and the bitchiness of women” såsom nån skrev i ett förord till notupplagan av Blonde on Blonde.
 

Bob Marley: Legend, för att jag inte har den tidigare. Lyssnade på den vi hade på ungdomsavdelningen i Dickursby, nästan till leda. Det är bara andra halvdelen som jag riktigt orkar lyssna till numera, Låtar från Exodus, Survival och Uprising. 

Jag sprudlar av idéer, men blir trött bara jag tänker på att jag borde genomföra dom också. Åtminstone en del. Allt är lite uppåner och det finns mycket att smälta. Klockan är redan över 3 och jag måste väl komma in i rytmen igen för att orka göra det jag föresatt mig att göra innan jag beger mig av; luncha med Tim Eckerman, kolla konst på konstmuseet, besöka biblioteket och Chess-studios och höra vad det skulle kosta att hyra Muddy Waters´ hus. I morgon kväll har jag biljett till The Wailers. Idag sov jag bort det mesta av dan.

Våren är på gång även här. När jag körde neröver blev det grönare och lite norr om Minneapolis hade träden fått en skimrande grön färg. Nåt som spred glädje, och gav hopp om ännu en ny vår.