ECKERMAN GOES ON - WORK IN PROGRESS

MAYOR TOM

Try Google translate below...


Flight SK947 / Över södra Grönland 2005-04-03

Långsamma timmar, långsamma timmar, sjöng Pugh en gång för länge sen. Halvvägs från Stockholm till Chicago, 10972 m / 36000 ft  högt uppe. Lulu skriker ”Shout” ur lurarna och det är trångt för mina ben och min maskin. Vore vi på marken skulle det gå  850 km / 535 miles i timmen. Nyser ofta, fick kallt hos Tommy. Han hade fönstret öppet och aprilkvällen var kylig på Söder.

Fick fylla i en blankett i morse på Arlanda där det efterfrågades om jag varit åtalad eller straffad för något, eller om jag begärt åtalseftergift nån gång. Jag kryssade i nej och hoppades att några internationella register ännu inte skulle ha fått min dom från 11.3. registrerad. Otroligt att dom kan få dit en utan att man gjort något brottsligt. Om inte annat så skall historien frikänna mig; ”La historia me absolvera” som Castro sa inför Battistas domstol på 50-talet. ”To live outside the law you must be honest” skrev Zimmermann på 60-talet. Jussi Pajunen åkte dit två gånger 1971, enligt gårdagens Ilta-Sanomat. Han hade blivit straffad för att ha rökt och innehaft hasch. Nu blir han trots det Helsingfors nya stadsdirektör, representerar Kokoomus, högern.

Rörde mig i samma kretsar som han då i början på 70-talet. Liftade till Hellsinki och hälsade på Ulla Strandberg och tvillingsystrarna Anttila, diplomatbarnen som bodde ovanför Safari Club på Eriksgatan 14. Deras farsa var ambassadör i Haag och var morsan var vet jag inte. Vi hade lägenheten för oss själva. ”Of the two sisters I loved the young”. We låg  på golvet i deras kök och lyssnade på Blonde on Blonde nätterna igenom. På kvällarna hängde vi utanför Bio-Bio och jag bommade pengar till resan tillbaka via Nådendal. Där Finska bokhandeln ligger nu fanns på andra våningen ett Cafe Nissen, men dit var inte långhåriga ynglingar i afganpäls välkomna.

Mina minnen finns spridda runt världen och aldrig kan jag väl ens få en liten del av dem samlade på enda plats i mitt eget space. Det finns inte rum, för det kommer nya hela tiden och raderar andra, tror jag. Minnet kan väl inte vara oändligt? Nån gång måste väl hårdskivan bli full. Och kapaciteten minskar för varje gram alkohol hjärnan närs med. Påstås det åtminstone. Men så påstås det också att vi egentligen bara använder en liten del av hjärnans kapacitet.

Har kopierat mina dagboksanteckningar från förr. Många minnen har kommit tillbaka och aktiverats när jag tittat i de hjälplösa dagboksanteckningar jag gjort under åren. Mycket kom tillbaka när jag rotade i och redde upp i de arkiv som fanns i morsans källare. Mina teckningar och målningar från 1970 var förvånansvärt avslöjande och det fanns en hel del som jag inte skulle ha nåt emot att ställa ut nånstans i stan. Sätta dom i passepartout, glasa in. Får se om jag orkar och hinner. Tiden är begränsad.

Min låtsade poetiska ådra flödade också dessa dar. En formulering jag kommer ihåg att jag skrev ner på norra Irland var: En cigarett till frukost…

Poesin fortsatte att flöda i Wales efter att jag åkt England runt med The International Summer School Tour i Aberystwyth. Jag hade lyckats få loss en del fondpengar för att göra det, men de räckte bara till rundturen, och nån två veckors kurs mitt i sommaren hade jag inte lust med heller. Sedan stannade jag kvar och åkte omkring i Wales och gjorde programmet ”Dåtidens nutid”. En ensam vandrare som stötte på folk varthän han kom, på konserter, på vägen med tummen i vädret: Genom att presentera mig som journalist fick jag direkt access till intressanta människor inom både litteratur och musik.

- URKLIPP -

Läste Roald Dahl på mina resor med buss och tåg och träffade sen mannen i Göteborg på Bok & Bibliotek. Där var också Björn Afzelius som skrivit en roman om Cuba och Ulf Lundell som var glad och full och promoverade sin Tårpilen. Vi satt på Linneus uteservering och skrålade i sommarkvällen. Joakim Strömholm var där och bakom disken stod Totta Näslund och serverade. Han kallade mig Finland och sa sig minnas turnén jag fixat med hans Bluesband i Finland i början på 80-talet. Festen fortsatte i Trädgården dit Dan Hylander lyckades få in oss, trots att det var fullt. Bodde hos Bosse i Haga, ett övernattningstips jag fått utav Peter i CPH. 87 var ett bra år.

På flygkartan ser jag både Dakar i väster, Havanna i söder och Ungava Bay som planet flyger över just nu. Vi har lämnat öppna Atlanten bakom oss och befinner oss på kanadensiskt territorium, eller kanske mer korrekt; inuitmarker. Höjden är fortfarande den samma och farten likaså. 3,14 kvar till Chicago där det fortfarande är söndag morgon, därhemma är det sen eftermiddag. Jag måste nog sträcka på benen ett tag för baken börjar domna. Tar kanske och börjar läsa Coelhos Alkemisten. Köpte den på Arlanda för att ha något vettigt att göra på denna 9 timmar långa flajt. Packar in maskinen och tar nästa gång upp den i Chicago, Inch’Allah.

GOOGLE TRANSLATE REVISED

Flight SK947 / Over southern Greenland 2005-04-03

Slow hours, slow hours, Pugh Rogefelt sang once upon a time. Half way from Stockholm to Chicago, 10,972 m / 36,000 ft high. Lulu screams "Shout" from the headphones and it is crowded for my legs and my machine. If we were on the ground, it would go 850 km / 535 miles an hour. I sneezes frequently, got cold at Tommy's. He had the window open and the April evening was chilly.
Had to fill out a form in the morning at the airport where I was requested if I'd been prosecuted or punished for something. I ticked no and hoped that some international registry would not have gotten my judgment from 11.3. registered. Unbelievable that they can get in their registers without having done anything criminal. If nothing else, history will absolve me; "La historia me absolvera" Castro said Battista before the court in the 50's. "To live outside the law you must be honest" Zimmermann wrote in the 60s. Jussi Pajunen was caught twice in 1971, according to yesterday's Ilta-Sanomat. He had been punished for having smoked hashish. Now he is in spite of all the new Helsinki Mayor, representing the National Coalition Party, the right wing.

TBC

GRUNDKONTROLL

Chicago 2005-04-04

All the tired horses in the sun

How am I supposed

to get any writing done

Var in på Borders bokhandel på State Street och köpte Dylans Selfportrait. Märkte att vinylversionen var försvunnen ur mina samlingar för ett par veckor sen när jag ville lyssna till ”Take a Message to Mary”,  låt 19 på cd-versionen av dubbeln. Kommer om ett tag ur lurarna. Köpte också Emily Harris Wrecking Ball som visst blev nånslags second coming för henne när hon mötte Daniel Lanois i New Orleans 1995, åtta år efter att Dylan varit där och spelat in Oh Mercy.

- FILM SKYSCRAPERS -

Cyklade ner till Downtown Chicago på eftermiddagen och parkerade järnhästen utanför Cultural Centre. Gick in på Subway, åt en macka, vandrade vidare till Borders och sen över floden till Andy’s där jag tog en sejdel Bud. Vidare till Jazz Mart för att kolla hur den butik ser ut som skryter med att vara världens största specialbutik på området. Stan är stor men inte så trång. Man bygger på höjden och brett för bilar. Trottoarerna ger utrymme för lugnt spatserande. I en delibutik köpte jag en burk 24 oz Miller High Lite, the champagne of beers. Kassörskan satte burken i en brun papperspåse. Så gör man i USA, döljer alkoholhaltiga drycker i bruna påsar. Det är så mycket man känner igen, sånt som är bekant från filmer, böcker, TV och som exporterade koncept, McDonalds, Starbucks, Subway. På Burger King här i de lite ruffigare kvarteren vägrar dom sälja genom luckan om man inte har bil. Entrédörren var stängd så jag försökte med luckan, men det gick inte. Jag försökte fråga vad det var för skillnad om man hade bil eller inte. Bestämt nej. Chefskassörskan vinkade bort tjejen och tittade på mig som om jag var en riktig bråkstake. Jag fick överbliven lasagne här på loftet istället.

Igår var S och hämtade mig från Logan Square med bil. Dit hade jag tagit blå linjen. Lite av vårlig söndag i latinokvarteren hann jag med innan skjutsen kom. Var jetlaggad och orkade mest bara säga: Yeah yeah. Knöt mig vid 16, missade maten och vaknade vid midnatt, utvilad och perky. Tog en promenad från södra 23^rd Street uppåt norr. Första anhalt var Velvet Lounge, just runt hörnet, där man skulle till att stänga. Snackade lite med tenoristen Fred Anderson och han berättade att han spelat på Kerava Jazz med Hamid Drake för ett tag sedan. Får väl gå dit lite tidigare någon annan kväll. Vandrade vidare mot eventuella vattenhåll och ut ur Buddy Guy’s Blues Legends kom så många på en gång att jag befarade att inte heller där kunna släcka törsten. Jag fick faktiskt tag i en Sierra Nevada Pale Ale och vandrade omkring och kikade på memorabilia som klubbens mer kända artister lämnat efter sig som gåvor till Buddy, bl.a. en signerad affisch av Eric Clapton och hans band. I ett vitrinskåp vid ingången stod Guys alla grammys som årets bluesartist. 2005 blev han invald i rockens Hall of Fame.

Gick vidare i natten och såg en lång limo stanna utanför ett nattöppet hak. Funderade på om det kunde vara Dylan som var på farten. Limousinen fortsatte, så även jag. Var inte mycket folk ute natten mot måndagen, mest bara hemlösa svarta som det finns många av i Chicago. Och ”bag ladies”. På dagarna tigger många öppet på broar och trottoarer. Stötte på en hemlös man som jag gav mig i slang med då han frågade om jag kunde avvara några slantar. Jag gav honom lite smått, men då han var hungrig och allmosan inte skulle räcka till mat, gick vi till ett nattöppet fik, köpte mackor och kaffe och satte oss ute i en refuge på en stenbänk. Jag frågade honom hur läget var och vad han höll på med. Joe Polk hette han, var 47, och hade blivit av med jobbet som stuvare. Sov på  boarding-houses när han hade råd. 14 dollar kostade det och då kunde man stanna till 19 på kvällen följande dag, om man föregående natt kommit in sent. Vi satt och pratade i över en timme i den kyliga Chicago-natten bland skyskraporna.

Emellanåt kom en taxi eller polisbil förbi, men annars var det lugnt och skönt. Vi pratade om vad vi ville med livet. Jag vill ju ha lugn och ro. Joe som levt hela livet i Chicago längtade bort, kanske fara till New Orleans där den för 4 år sedan avlidna modern kom från, och som hans enda syster flyttat till. Vi diskuterade Chicago och politiken. Hur man än röstar så är det ändå alltid de fattiga som kommer i kläm. Jag bläddrade i Lonely Planets Chicago-guide. Joe berättade om olika delar av stan, om fadern och sonen Daley som båda varit borgmästare, nåt som liksom Busharnas presidentskap gått i arv. Efter ett tag blev jag nödig och undrade om det fanns nåt ställe att gå och lätta på trycket. ”Du kan göra som alla andra, strila i gränden”, sa Joe. ”I can’t”, sa jag. Då visade han mig till en nattöppen sportspub. Han hade tappat sitt ID när han somnat på tåget en natt och kunde inte komma med in. Lika bra det, jag ville vara ifred, ensam med en Jameson straight. Gav Joe två greenbacks eftersom han bad om support när vi skiljdes.

Gotta travel on, gotta travel on, men jag stannar nog 4 dagar till. Jag behöver få balans i tidsskillnaden och här har jag det bra; eget rum och internetuppkoppling. Var ut och surfade efter Eckermän med telefon på nätet. Fanns 200 i hela USA, 24 i Minnesota, 19 i Illinois och 14 i Wisconsin, tror jag det var. Kanske tar och tittar in hos någon på vägen upp eller ner från orten Eckerman. Finns någon domare med namnet här i stan som har kontor i skraporna på North Michigan Avenue. Får se om jag orkar, jag försöker att hejda mig och inte göra alltför mycket. Var och kollade kartor och böcker på Borders. Hittade The Eckerman Lookout på vägen till Paradise, men orten fanns inte att hämta i registren ens över vildmarksguider i Michigan. Kollade också upp lite om Hibbing och Duluth.

Jag blev glad att upptäcka att Dylan var i stan på sin Neverending Tour med Merle Haggard som uppvärmare.  Spelar säkert inte ”Take a Message to Mary”; ”Don´t tell her where I’ve really been. Tell her I went out to sea. Tell her I went to Timbuktu”. Låtlistorna från turnén finns redan på nätet och han börjar oftast med ”The Drifter´s Escape” och blandar friskt ur den fyrtioåriga repertoaren. Spelade fre, lö och sö på Chicago Auditorium som rymmer 4300 pers. Fortsätter ännu ti, ons. Sedan drar turnén vidare till Milwaukee fre, lö och Mount Pleasant, Michigan må. Funderar på att ta mig till Milwaukee på fredag. Det är billigare att hyra bilar över helgen och biljetterna till Dylan  i Milwaukee är 48 dollar mot 69 för de dyraste i Chicago. Borde försöka få pressackreditering och skulle gärna tala med Mannen, men det torde sitta hårt inne. Om jag får vila ut en helt vanlig natt, så kanske jag orkar förverkliga målet. Jag vill inte vara påträngande, men det är nog ”Now or never”.

- AFFISCH -

Jag är trött och undrar om det kan bero på att jag sätter i mig 30mg amitriptylin hydroklorid varje kväll. Och inte nog med det.

I pillren finns också laktosmonohydrat, majsstärkelse, povidon, magnesiumstearat, makrogol 6000, sackaros, kalsiumkarbonat, titandioxid och karnaubavax. 
Den vanligaste biverkningen sägs vara trötthet. Även muntorrhet, urineringssvårigheter, försämrat närseende, förhöjd puls. Rytmstörningar förstoppning samt minnesstörningar kan förekomma. Andra möjliga biverkningar är eksem, svindel då man reser sig (ställningshypotoni), att ögontryckssjukdom bryter ut samt förändringar i sexuella begäret och förmågan.  

Kanske bäst att gå och lägga sig. I M:home är tiden 09:15 säger Compaqen.

God morgon Europa, America god natt.

PÅ LOFTET DYGNET SENARE

2255 S Michigan Avenue, Chicago, 2005-04-06

10:21 i M:home, 02:22 i Chicago och baken är öm. Tog mig ner till Burger King och fick frukosten serverad. Norröver på cykel och vid tolvtiden hade jag hittat till N Michigan Ave 155. Åkte 6 våningar upp och frågade efter atty Tim Eckerman. Var inte inne, men kom strax. En 57-årig man med stora stålbågade glasögon och en långtgången flint. Var inte den slipsknekt jag befarade, utan en avslappnat klädd jämnlång man som hade motionscykel på kontoret och en soffa belamrad med papper av olika slag. Frågade efter hans rötter och han trodde att  hans farföräldrar kommit från Dresden, eller så var det för ännu fler generationer sedan. Han hade själv inga barn men hade gift sig för tre år sen. Dom hade tänkt på att adoptera men det var struligt. Hans stora sorg i livet var att han inte hade några barn. Han berättade att han hade en kusin som hette Tom E och som bodde i Texas. Dom hade inte haft kontakt på ett bra tag. Toms syster hade dött i cancer i tonåren och han hade tagit det hårt och dragit sig undan allt. Jobbade i militären och hade väl halvt om halvt börjat pensionera sig, half-retired som uttrycket är här. Tims föräldrar hade fått nån släktutredning, som han skulle ta kopior på, så kunde vi träffas och äta lunch om en vecka. Han tar väl inte betalt för det? Jag är extra alert efter fallet med Gurkan Björkqvist. Red Alert.

Skaffade telefonkort till mobilen idag så nu är det lättare att ringa runt och forska vidare bland hyresbilar och konsertarrangörer. Det tar emot att jobba, jag har ju semester. Men kan inte hålla mig. Skjuter i alla fall upp ringandet tills imorgon. Ringde över oceanen och väckte huset 00:20 /  08:20. Det såg ut att bli en varm solig vardag i M:home, säkert nästan lika fin som dagen här med gassande sol och bara lite vind. Cyklade upp till Lincoln Park Zoo och hälsade på släkten. Tänkte ta ett foto med fyra lejon omkring mig och texten The King of the Jungle men apparaten ville inte svälja min 5-dollars sedel, så det fick va. Såg mig omkring i olika typer av  kvarter, åkte längs sjön och genom stora parken, där H.C. Andersen satt staty med blomkvast kvar i famnen sedan 200-årsdagen. 

Finns cykelfiler längs de flesta leder och svetten lackade när jag trampade fram på tvåan - Flåset beror nog inte bara på medicinintaget utan lika mycket eller mer på att Camel innehåller:

Tar 10 mg; Nicotine 0,9 mg; Carbonmonoxide10 mg.

På Duty Free Sale Only står det Smoking seriously harms you and others around you. Smoke contains benzene, nitrosamines, formaldehyde and hydrogen cyanide.

- Rökapaus

Var inne hos en pakistanier och tittade efter cigs. Han verkade bara ha Pall Mall så jag vände om för det var kö. Han gav sig dock inte så lätt, och ropade efter mig vad det var jag sökte. Camel. Jo, det hade han visst och gav mig en dubbelbox Hard Pack Camel med bonuskuponger. Fick två paket specialförpackade för nåt på 6 dollar.

På de inhemska paketen står det: Turkish tobacco is the world’s smoothest, most aromatic leaf. Blending it with more robust domestic tobaccos is the secret to Camel’s distinctive flavor and world – class smoothness. Gjorda i Winston – Salem, N.N. 27102, USA. Baksidans minareter och palmer täcks inte av vitt plakat med svart ram ikring. På sidan varnar läkare småstilt att gravida kvinnor genom rökning kan skada foster och att det kan leda till förtidig födsel och låg födslovikt. Sage hade hört rykten om att tobaksbolagen blandat nånslags plast i cigaretter för att de skulle bli ännu mer vanebildande. Moderna skrönor. I människokroppen har en tysk plastifierat döda och gjort moderna mumier av dem. Utställningen Bodyworlds visas på Museum of Arts & Sciences på 57nde gatan S. Kanske tar mig dit imorgon, nu när jag redan gjort Downtown och Northside.

Var inne på Tower Records men hittade inte nåt köpvärt till passligt pris. De två album jag ville ha fanns packade i boxar på tre. Dylan’s Oh Mercy tillsammans med Time out of mind (har) och Love & Theft (har) och Rod Stewart’s Never a dull moment med hans Mercury-år samlade på en trippel. Every Picture tells a story (med Maggie May) har jag som vinyl och det var egentligen mest ”What Made Milwaukee Famous” från Never a Dull Moment (?) jag var på jakt efter. Kanske jag hittar den nånannanstans, Kanske t.o.m. i Milwaukee. Var även in på Auditoriumteaterns Box Office och frågade efter promotorn för showen. JAM heter dom, får försöka ringa upp imorrn. Var helt slut när jag kom ”hem”. Lade mig svettig och läste ut Alkemisten. Somnade in sött och väcktes vid 22 av Sage som frågade om jag skulle komma med och lyssna på Devils in the Woodpile på klubben Hangout. Jag hoppade ner från loftet i loftet, tvättade armhålorna och satte på mig en svart t-shirt och åkte ut till ett industriområde där det fanns en trevlig liten klubb med en trio som spelade contemporary modern bluegrass.  Ståbas, dobro och tvättbräda. Drack först en Rolling Rock, sen en Sierra Nevada Ale och till slut en Local Honker som hade en gås som ölkran.

- BODYWORLDS -

Efter att bandet slutat spela och det blev möjligt att snacka satt Jeff från kollektivet och underhöll med stories från utställningen Bodyworlds. Han hade följt dess färd runt jorden från Tyskland till Japan och England och L.A. I Chicago hade den inte väckt lika stora motreaktioner som på många andra ställen. I Tokyo hade någon kastat ett svart skynke över en utställd dissekrerad kvinnokropp med ett foster i åttonde månaden. Man splittar upp kroppen först och sätter sedan ihop den med nånslags plast. En ung kvinna som sett utställningen var mycket tagen och fundersam. Hon påstod att hon sällan tänker på dödlighet. ”Det gör Eckerman, every day”, sa jag. Försökte få in en fot i konversationen men den var amerikanskt intensiv, outputten var god. Här känner man sig förresten inte well, utan good. Jo, jag sade att döden den tänker jag på vareviga dag. När en man är 20 tänker han på sex 6 ggr i timmen, har nån psykolog hävdat. Döden kanske bara 6 ggr per vecka. När man är femtio plus blir det döden 6ggr i timmen och sex mer sällan. Annat är det i Mexico, där Cinco de Mayo är en riktig karneval och inte tillnärmelsevis lika kommersiell som Halloween. Snart är dock den här stan lika spanskspråkig som Washington D.C.

RULLAR RUNT

Chicago 2005-04-07

Ingen orsak till oro. Idag har jag bara druckit tre öl och cyklat ner till South Side som iofs kan va farligt om man har fel attityd. Attityd har de flesta där och det gäller att svara upp till den harmoniskt. Vaknade vid 12 och tog itu med att försöka få fribiljetter till kvällens konsert med Dylan, Haggard & Lee. Det var svårt så jag bestämde mig för att lägga krutet på fredagen, då samma gäng spelar i Milwaukee. Försöker ta mig in via nykomlingen Amos Lee. Ringer lite till imorgon så får vi se hur det går. Jobbade också på att få en så förmånlig hyrbil som möjligt och jag tror jag kan pressa prisen via nätet, mañana.

Åkte ut på bajken vid tretiden och tog först en sväng till Chinatown. Var in på biblioteket där och det var både kinesiskt och outvecklat amerikanskt, med trist gammalmodig inredning och böckerna placerade med ryggen surmulet vända mot sökarna. Ingen lockande skyltning förutom för en bok som borgmästare Daley Jr tyckte att alla Chicagobor borde läsa: ”The Ox-Bow Incident” av Walter Van Tilburg Clark som dog i cancer 1971. ”One book, one Chicago” var temat och denna gång väldigt vitt amerikanskt. Tidigare har dock Harper Lee, Elie Wiesel, Willa Cather, Lorraine Hansberry, Tim O’Brien, Stuart Dybek och Julia Alvarez representerat andra aspekter av USA under de 7 år som läskampanjen pågått. Cyklade vidare söderut och kom till en modern universitetsbyggnad där tågen gick igenom en tub på taket. Åt kyckling och pasta i plastförpackning i kantinen. Den här stan är full av fascinerande arkitektur av alla de slag. Mest är det skyskraporna downtown som imponerar. Har inte hunnit vara där nere tillräckligt ännu, men tänkte ta en promenad längs The Magnicifent Mile då tillfälle ges.

- SOUTHSIDE-MAGNIFICIENT -

Cyklade längs Martin Luther King Drive söderut och stötte på det lokala biblioteket som bär hans namn. Tyvärr stängt för en halvtimme sedan vid 17:30. Åkte vidare och snart var det bara svarta som rörde sig i kvarteren. Kom till Harold Washington Cultural Center, även det stängt. Mittemot fanns Afrocentric Bookstore där jag spenderade en timme med att titta på vad de svarta åstadkommit i bokväg. Köpte resehandboken The Blues Highway, New Orleans to Chicago (Highway61) på rea för 6.99 plus den Illinois-skatt på 8% som för det mesta tillkommer. Hittade även fina vykort av Miles och Louis med Lady Day och en hel bok med kort av Marley. Frågade var det kunde finnas en bra skivaffär i närheten och visades till 53^rd Street. Susade på trean längs de breda gatorna och hittade Hyde Park Records. En del av de pengar som jag sparade in på att inte gå på Dylan ikväll satte jag på skivor istället. Det fanns mycket bra för under 10 $, inte farligt nu när dollarn är svag i förhållande till €.

Hittade några klassiker som jag tyckte att jag borde ha i min samling:

RS: Beggars Banquet med originalomslaget från WC:et. Det är en klassiker jag letat länge efter, till ett rimligt pris $ 7.99. ”Sympathy for the Devil”, ”Factory Girl”, ”Street Fighting Man”, ”No Expectations”, ”Dear Doctor”, ”Prodigal Son”, ”Salt of the Earth”, ”Jig-Saw Puzzle”, ”Stray Cat Blues”. Vilket pärlband! Stones spelade ju även in några låtar i Chess Studios på S Michigan Ave 2120 i mitten på 60-talet. Nu finns den inte kvar som en fungerande enhet men istället kör Blues Heaven Foundation rundturer där varannan dag. Bredvid ligger Willie Dixon’s Blues Garden där det ordnas utekonserter sommartid. Hittade inte den låt som Jagger / Richards gjort om stället, den blev visst borttagen från USA-versionerna av en tidig platta. Slog till med att köpa en samling hits istället.

RS: Through the Past Darkly (Big Hits Vol. 2) med ”Paint it black”, ”Mother’s Little Helper”, ”Have you seen your Mother….”, ”2000 Light Years from Home”,  ”Let’s spend…”, ”Jumping JF”, ”She´s a Rainbow” och så förstås ”Ruby Tuesday”. Stones hackade in sina sånger i mig i tonåren och det mesta sitter kvar. ”Ruby Tuesday” kommer tillbaks i mina melankoliska stunder, hela sången men speciellt början och slutet med Brian Jones’ blockflöjt.  

Elvis: 30 #1 Hits, för att jag ville ha ”In the Ghetto” som jag spelade för trettio år sedan som slutet på ett gomorronprogram i Rundradion. Sade att jag kanske skulle vara i Chicago till hösten, men det tog alltså tid att ta sig hit. Drömmen fanns kvar även om de senaste tjugo åren och speciellt de senaste har gjort att en viktig del av stadens södra historia fått stryka på foten för utvecklingen av kongresscenter, projekt för  socialt höghusbyggande och parkeringshus. Elvis var arbetargrabb från södern, och även om drogerna mosade till honom fanns något slags ansvar kvar hos honom ännu när han steg in i studion i Mempis 14 april, 1969. Den hör till de låtar som tilltalar i all sin smöriga gråtmildhet. Liksom låtar som ”Annie´s song” med John Denver, ”Sylvia’s Mother” med Doctor Hook, ”Season’s in the Sun” (…oh Papa it´s hard to die) med Terry Jacks och Moody Blues´”Melancholy Man”. För 30 år sedan spelade jag alltid ”Are you Lonesome Tonight”  till sist vid ½ 4 de tre långa veckor jag jobbade som DJ på Arken. Jag går ofta och nynnar på Elvis låtar; ”Suspicious (som grannflickorna på Mariegatan 34, 1964, förresten tyckte lät som ’pittsken’ och fnittrade) Minds”, ”Hound Dog”, ”One Night”, ”Devil in Disguise”, ”Return to Sender” och ”It’s Now or Never”. Men mest ändå denna:

As the snow flies

On a grey and cold Chicago morning

A poor little child is born in the ghetto

And his mama cries…

People don´t you understand…

He’s gonna grow up an angry young man one day…

He starts to roam the streets at night

And he learns how to fight and he learns how steal

                 … kunde ha varit Elvis i Tupelo eller jag i M:home

Abdoulaye N’Diaye: Taoué, en komplettering av min Senegalsamling. Saxofonisten N´Daiye spelar både med en traditionell kvartett från Dakar och med amerikanarna David Murray, Dave Burrell, Jaribu Shahid och Hamid Drake.

Gilberto Gil: Nightingale på Warner Jazz 1979. Tänkte låna den åt Tomas T, som skall intervjua karln när han spelar i Stockholm i maj. Kulturministern i Bahia får ta emot 5 milj. SEK. Polarpriset går ofta till artister som jag uppskattat.

Frågade efter ett vattenhål i skivaffären och fick tips på Jimmy´s några kvarter bort. Var svårare att hitta än jag trodde och jag snurrade omkring 61^st Street innan jag åter fick fråga och då låg det på 57^th.  Egentligen bra det här med nummer på gatorna. Lika lätt som i Vedado i Havanna där de istället för 1^st 2^nd 3^rd 4^th har A B C D … Trodde att Marley´s ”Natty Dread” handlade om Kingston men tror nu att den härrör sig från hans period i USA 1971. ”First we go up 1^st Street and then down 2^nd Street”. På Jimmy´s studerade jag boken jag köpt under inmundigande av en pint Bass. Fick reda på lite ställen på South Side och bestämde mig för att fara via Muddy Waters’ hus och klubben Checkerpoint. Frågade en stor svart man i svart kostym med en vit ros i handen, när han vänligt hälsade, på väg in till sin älskade om han visste var Muddys hus låg? Tvärsöver gatan med en lapp i fönstret TO LET. Kanske man skulle passa på och gå dit och titta hurdant skicket är där inne och om källarstudion är i skick? När jag kom till hörnet 43^rd och King Drive hittade jag ingen bluesklubb. Frågade ett par yngre runda damer var Checkerpoint var? Gone! Helt borta, plöjt till marken. Kanske skulle öppna på nytt några kvarter bort. Likadant blir det med Velvet Lounge dit jag därefter styrde styret. En av Chicagos bästa jamklubbar grundad av AACM-grundaren Fred Anderson. Skall flytta till sommaren men behöver 100.000 $ för att förverkliga flytten. Hoppas flytten lyckas, världen behöver fri musik. Tog en Heileman’s Old Style till att börja med, och sedan en Samuel Adams Boston Lager. Sedan fick det räcka med onsdagsjammet.  De sista tonerna åtnjöt jag till vatten. 

Det har varit en lång dag trots att jag vaknade vid tolv. En ny dag imorgon om allt går som planerat. Tar en klunk Kirkland Signature Mountain Spring Water att skölja ner pillren med. Innehåller: Calories 0g 0%, Calories from fat 0, Total fat 0g 0%, Saturated Fat 0g 0%, Cholesterol 0g 0%, Sodium 0mg 0%, Total Carbohydrate 0g 0%, Dietary Fiber 0g 0%, Sugars 0g, Protein 0g. Det blir man alltså slank av då?

Kopplar upp mig och sänder 3 dagars skörd längs ”the fast lane”.

LAST NIGHT

Southside Chicago 2005-04-08

Det är sista natten här på S Michigan Avenue innan jag beger mig norrut. Imorron vid 12 hämtar jag billigaste hyrbilen från Enterprise några kvarter härifrån.

Det var en lång dag. Vakade till 5 am på morgonen. Skrev färdigt ett långt brev och när jag skulle sova fick jag ingen sömn. Tänkte tankar som det är svårt att få tag på efteråt. Låg och planerade dagen och morgondagen. Tänkte på Tim Andrews och vad han hade för betydelse för att jag kan så mycket om amerikansk litteratur och att jag känner mig så hemma här. Tänkte på hans liv och hur det varit. Har flera gånger de senaste åren försökt få kontakt med Tim, men numret på Mannerheimvägen svarar inte. Får försöka igen i sommar. Kanske skicka ett kort från Eckerman och berätta lite om min odyssé. Han tyckte jag var smart och normal när jag själv hade fullt upp med att brottas med mentala problem. Kändes skönt det stödet.

Känns som om jag inte fått så mycket gjort idag, men den kan bero på att jag varit lite mer ångestfylld än tidigare, då jag varit trött men inte nere. Men det går fort. Är lite rädd för att det ska gå för fort och försöker hålla igen. Oroar mig för att ge mig av, in i det okända igen, som jag vet en del om, men inte mycket. Vad kommer att komma emot på vägen. Döden fruktar jag mest, men jag försöker bemästra den genom eviga monologer. Och det jag har gjort försöker jag dokumentera så att det skall kännas att jag gjort något som kanske bevaras i datorns minne, och i mina efterföljares. Ge mina barn en möjlighet att få veta hur jag har det, känner det, och vad jag håller på med. Så behöver dom inte som jag fundera så mycket som jag om sin far. Försöker vara uppriktig och inte tillrättalägga historien enbart efter mitt huvud. Det är svårt. Det är ju bara jag som har huvudet mitt, denna kropp som jag släpar på, och pinar.

- FILM:LOFT -

Jag kunde inte ha sovit mycket inatt. Gick omkring på morgonen och filmade loftet med alla sina detaljer, konstverk, inredning. Är glad att jag hade möjlighet att vara här och inte på nåt YMCA eller liknande. Får se var jag sover de följande fyra nätterna. Och vilket pris jag får betala. Tog kameran med mig på en cykeltur söderut, efter att jag försökt skapa kontakter till Milwaukee via N.Y. Lyckades inte.

Det var en kall blåsig dag och det enda jag visste att jag ville göra var att få tag i telefonnumret i fönstret till den som hyrde ut Muddy Waters gamla hus på Park Lane Avenue. Det fick jag till slut, när jag efter en hel del sökande hittade dit jag var igår. Inget svar idag, försöker väl imorgon igen. Cyklade längs sjöstranden och tänkte på att det är bra för min kondition att cykla och att även en sjö kan vara större än Ålands hav. Rörde på påkarna även om händerna vitnade av kylan. Kom ända fram till Museum of Industry and Science där Bodyworlds visades. Försökte komma in på presskortet men man skulle höra sig för tidigare till Press & Relations. Växeln till administrationen bad om uthållighet och sa att de var glada att jag tagit kontakt. Bandet snurrade fem gånger innan jag gav upp. Då skulle det jättelika museet stänga. En större motsvarighet till Heureka i Dickursby byggt till en världsutställning någon gång i början av förra seklet. Imponerande byggnad. Men man säger ju att allt i Amerika är stort och här stämde det in. Även på skyskraporna längs The Magnificient Mile som jag tog mig till vid 18-tiden, efter att ha cyklat halvt slut på mig 35 långa kvarter i motvinden längs S Michigan Avenue. Lämnade cykeln i trappan här i loftbyggnaden, som administreras av Graceland Enterprises. Elvis has left the building. Tog bussen i korsningen till 21^st Street och åkte ner Downtown och lite över på norra sidan. Spelade in skyskrapor visuellt digitalt, så jag har nåt att visa när jag kommer hem. Var inne på Virgin och satsade 13.50 på Amos Lees debutalbum. Hoppas att få höra honom live om 17 timmar i Milwaukee. 

- FILM: SKYMNINGSSKRAPOR + BUSS - 

Har så småningom lärt känna  dom som bor här. Satt och pratade med Leslie Beukman om namn, rötter, faderskap och droger. Har idag bara druckit en öl, en tunna Heinekin. Snygg pintburk. Somnade in när jag kom tillbaka från stan. Att hänga på stan är att göra ingenting. Finns massor av uteliggare som spenderar sina dagar borta från parker och gator, inne i värmen på bibliotek, museer, caféer och i bussar som dom kan åka runt och runt i två timmar för 2 dollar. På Southside hänger man i gathörnen, sitter på verandan eller står utanför frisörsalongen. Det man trodde var för längesen stämmer ännu idag. Dom svarta som har det lite bättre verkar satsa sina daler på smycken och statusbilar. Stereotyperna finns och syns.

Sov kanske tre timmar ikväll , det har gått fyra timmar sen dess och jag måste försöka få tag i sömnen för att orka genom morgondagen pigg. Det är skönt att oftast inte behöva passa några speciella tider, bara hitta till dom mål man själv sätter.

PÅ VÄG U.P.

Clark’s Mootel, Strongs, Chippewa Co, Michigan 2005-04-10

Så sitter jag då här i norra Michigan, nästan på gränsen till Canada. Det är nästan exakt en vecka sen jag lämnade Tommys lägenhet på Borgargatan i Sthlm och begav mig västerut. Allt har gått utmärkt hela tiden, men det tog ett tag att komma in i rytmen. När jag landade i Chicago var klockan bara 12 här, men 20 där. Somnade in hos bekanta vid ca. 16 och vaknade vid midnatt. Gick en fem timmars promenad i det nattliga Chicago och kom direkt in i stan. Bor en halvtimmes gångväg söder om Chicagos centrum. Hann uppleva en hel del på de fem dagar jag var där. Cyklade och såg mig kring. Berättar mer om det senare.

Hyrde en bil igår för 25 dollar per dag, den billigaste, en tvådörrars Pontiac Sunfire, röd och automatväxlad. Sportbil kanske den kunde kallas, ny. Går bra efter att man vant sig vid växeln och andra manicker. Körde vid tretiden ut ur stan mot Milwaukee, den berömda ölstaden norr om Chicago. Kom dit vid halv sex och for till Eagles-teatern / The Rave och köpte biljetter till kvällens konsert med Amos Lee, Merle Haggard och Bob Dylan. Tänka sig att jag skulle få se min store idol i hans hemtrakter. Jag har ju tidigare sett honom i Göteborg 78, Stockholm 91 och Roskilde 2002. Han är inte alls lika bra på scen som på skiva. Han börjar bli gammal, blir 64 år 24 maj. Men han håller på ännu och är för det mesta ute på en turné som han kallar ”neverending”, den aldrig upphörande. Nå, någon gång ska väl även den ta slut, men ännu verkar han pigg och spelsugen. Bandet han hade med sig var inte så bra som de tidigare jag sett. Bäst var en ung violinist som liknade på Mia Björnberg, en studiekompis till mig som jobbar för FST. Det var 5 karlar i bandet, två gitarrister varav den ena liknade Jonny Nordman, läkare och gitarrist i Willycranes, + bas och trummor. Basisten verka vara sydamerikan. Den femte var en ung kille som spelade både mandolin, fiol och hawaji-gitarr (pedal steel). Själv stod Dylan framåtlutad över ett elektriskt piano, sjöng med sin lite hesa fula röst och tog tag i ett munspel emellanåt. Han körde låtar från hela sin repertoar, men hade gjort om flera, nästan till oigenkännlighet. Bäst tyckte jag en låt från ”Blonde on Blonde” från 1967 fungerade: ”Absolutely Sweet Marie”. Annars håsade han rätt mycket. För att det skulle svänga trodde speciellt de yngre i orkestern att man måste spela högt, ju högre volym desto bättre. Där hade dom nog fel. Som extranummer spelades ”All Along the Watchtower” som Jimi Hendrix gjort berömd. Dylans senaste version gick i ett långsammare gungande tempo och det funkade utmärkt. Alla var klädda i svart och fyra av gubbarna hade hatt. Dylan ena gitarristen, basisten och trummisen. Den andra gitarristen som börjat få flint skulle nog ha behövt en hatt för att hålla tonerna i styr. Jag stod först 20 m från bandet i den stora salen och kunde se att Dylan bar svartvita skor och hade spännen på sin egendomliga svarta jack-kavaj. Vid extranumret trängde jag mig fram ända till ett staket som var uppsatt som skydd och var då bara tio meter från ZimmerMannen. Svettdroppar hängde från hans stora kran. Det är varmt att stå i rampljuset och ge järnet när man är 63. Försökte ta bilder med min mobil men dom blev inget vidare. Var en upplevelse som var värd dom 50 dollarna i inträde. Annars skiljde sig musiken inte så mycket från den som kan höras när det spelas upp till dans på Arkipelag. Soundway där tycker jag är ett bättre band än Dylans, men dom saknar hans karisma.


Bob Dylan Concert Setlist at The Rave, Milwaukee on April 9, 2005 | setlist.fm

Vid ½ 12 när konserten var över begav jag mig norröver för att se hur långt jag skulle hinna innan jag blev för trött. Körde i natten och såg mig förundrad omkring i detta underliga land. Stannade och åt Kentucky Fried Chicken på väg ut ur Milwaukee och körde sen på i mörkret. Lyssnade på radio, men när jag tröttnat på det sorlet satte jag på Rolling Stones och deras LP från 1966, Beggars Banquet, en av mina favoriter. Bensinen höll på att ta slut så jag försökte stanna på olika platser och tanka, men apparaterna ville inte ha mitt kort. När bensinen var nästan slut i Dodge County blev jag upphunnen av en polis som undrade varför jag inte stannat för rött, inte hade bakljusen på och inte stannade direkt när han började blinka med sina stora taklysen. Jag var på väg från en tankstation till en annan, över en bro, och hade glömt att sätta på ljusen (på vår Volvo sätts de på när man startar, inte denna Pontiac). Jag iddes inte förstå att man även behövde stanna för rödljus när man svänger och det inte finns någon annan trafik. Snuten dök upp ur intet och ville se mitt körkört och pass. När han kollat dem en stund och jag förklarat att jag ännu inte var van vid bilen och på jakt efter bensin så sa han att det låg en större stad 10-20 miles norröver och att dom borde ha nattöppna bemannade stationer. Jag tackade och körde vidare med hjärtat i halsgropen. Bensinen räckte de 20 km som var kvar till staden Oconto, och där fanns en automat som accepterade mitt Visakort. 

Körde vidare genom natten och när det börja gry satte jag Dylans Selfportrait i CD-spelaren. En konstig LP från 1970 som det tog länge för mig att förstå. Den är lite ojämn men har många fina folkvisor och schlagers på sig, är egentligen en salig blandig med mycket country. Dylan sa då att man måste ha gått igenom två skilsmässor för att riktigt förstå sig på den musiken. Kanske det. Jag har i alla fall ju äldre jag blivit uppskattat bra countrysångare som Johnny Cash och Emmylou Harris mer och mer. Det var speciellt en låt ”Take a message to Mary” som jag ville höra när jag köpte CD-versionen i Chicago.  Den handlar om en man som vill att nån ska hälsa till Maria, men inte berätta att han hamnat i fängelse. Man kan berätta att han måste stannat nån annanstans, farit till sjöss eller till Timbuktu. Det är kallt i cellen, och det är det också denna natt på Mootellet i Strongs 3 km från Eckerman. Mootel med två o:n heter det för att det har nånslags ko-tema. Har en bild av en ko på dörren och bilder av jägare och fiskare på väggarna. Här jagas björn, varg, räv och mårdhund, och fiskas forell.

Det är vackert här, naturen påminner om norra Sverige och Finland. Mycket sjöar, björkar och gran. Det var med spänning jag fortsatte färden från Escanaba där jag fått mig morgonkaffe på en Burger King. Klockan var då kvart i sex i Chicago, men ¼ i 7 i Michigan. Dom har en annan tid här och därför var hamburgerbaren redan öppen, öppnade vid 6. På sjön låg isen ännu kvar vid stränderna och lite snöhögar fanns det här och där, men våren är definitivt på väg. I Chicago blommade liljor och snödroppar. Här ännu inget, men säkert om ett par dar. Jag åkte sakta genom naturskyddsområden och längs järnvägen, som var det som fick folk att flytta hit i början av 1900-talet. Man körde ånglok med trä som last och tåget behövde vatten var tionde engelsk mil så det växte upp samhällen längs järnvägen.

Först ut var en Mr. Eckerman som 1889 sägs ha grundat samhället. När jag vid ½ 10 kom fram till Eckerman fotograferade jag vägskylten och gick sedan in till posten  som ännu finns kvar trots att många andra dragits in. Damen på posten berättade att Mr. Eckerman var driftig. Först köpte han marken och sålde den sen vidare med stor vinst till järnvägsbolaget. Det lär bo ett par hundra personer här lite utspritt. Jag körde vidare för att se hur Paradise, som ligger 20 miles norröver, såg ut och om det skulle finnas någonstans att ta in och sova ut på. Det fanns det, men jag ville först kolla hur dom motell som låg närmare Eckerman såg ut. Jag tog mig ända ut på udden Whitefish Point där det fanns en fyr och for sedan tillbaka till Paradise, fotograferade lite och blev inbjuden till ett par som sålde skinn av mård, grävling och räv. Jag ville inte köpa men lyssnade gärna på vad tanten hade att säga om sitt liv där och sina barn och barnbarn.

När jag kört förbi Eckerman och tagit av på en huvudväg kom jag till Strongs där jag valde att ta in på kotellet för det var billigt och bra, 30 dollar natten, men lite kallt. Jag var så trött att när jag skulle sätta nyckeln i bildörren för att flytta den så satte jag i rumsdörrsnyckeln. Jag behövde alltså sömn och det fick jag. Sov i fyra timmar. Satte klockan på ringning så att jag inte skulle komma in i en riktigt fel rytm igen. Nu är klockan 11 i Finland, alltså 4 här och jag måste knyta mig igen. Fortsätter att skriva imorgon.