GRUNDKONTROLL

Chicago 2005-04-04

All the tired horses in the sun

How am I supposed

to get any writing done

Var in på Borders bokhandel på State Street och köpte Dylans Selfportrait. Märkte att vinylversionen var försvunnen ur mina samlingar för ett par veckor sen när jag ville lyssna till ”Take a Message to Mary”,  låt 19 på cd-versionen av dubbeln. Kommer om ett tag ur lurarna. Köpte också Emily Harris Wrecking Ball som visst blev nånslags second coming för henne när hon mötte Daniel Lanois i New Orleans 1995, åtta år efter att Dylan varit där och spelat in Oh Mercy.

- FILM SKYSCRAPERS -

Cyklade ner till Downtown Chicago på eftermiddagen och parkerade järnhästen utanför Cultural Centre. Gick in på Subway, åt en macka, vandrade vidare till Borders och sen över floden till Andy’s där jag tog en sejdel Bud. Vidare till Jazz Mart för att kolla hur den butik ser ut som skryter med att vara världens största specialbutik på området. Stan är stor men inte så trång. Man bygger på höjden och brett för bilar. Trottoarerna ger utrymme för lugnt spatserande. I en delibutik köpte jag en burk 24 oz Miller High Lite, the champagne of beers. Kassörskan satte burken i en brun papperspåse. Så gör man i USA, döljer alkoholhaltiga drycker i bruna påsar. Det är så mycket man känner igen, sånt som är bekant från filmer, böcker, TV och som exporterade koncept, McDonalds, Starbucks, Subway. På Burger King här i de lite ruffigare kvarteren vägrar dom sälja genom luckan om man inte har bil. Entrédörren var stängd så jag försökte med luckan, men det gick inte. Jag försökte fråga vad det var för skillnad om man hade bil eller inte. Bestämt nej. Chefskassörskan vinkade bort tjejen och tittade på mig som om jag var en riktig bråkstake. Jag fick överbliven lasagne här på loftet istället.

Igår var S och hämtade mig från Logan Square med bil. Dit hade jag tagit blå linjen. Lite av vårlig söndag i latinokvarteren hann jag med innan skjutsen kom. Var jetlaggad och orkade mest bara säga: Yeah yeah. Knöt mig vid 16, missade maten och vaknade vid midnatt, utvilad och perky. Tog en promenad från södra 23^rd Street uppåt norr. Första anhalt var Velvet Lounge, just runt hörnet, där man skulle till att stänga. Snackade lite med tenoristen Fred Anderson och han berättade att han spelat på Kerava Jazz med Hamid Drake för ett tag sedan. Får väl gå dit lite tidigare någon annan kväll. Vandrade vidare mot eventuella vattenhåll och ut ur Buddy Guy’s Blues Legends kom så många på en gång att jag befarade att inte heller där kunna släcka törsten. Jag fick faktiskt tag i en Sierra Nevada Pale Ale och vandrade omkring och kikade på memorabilia som klubbens mer kända artister lämnat efter sig som gåvor till Buddy, bl.a. en signerad affisch av Eric Clapton och hans band. I ett vitrinskåp vid ingången stod Guys alla grammys som årets bluesartist. 2005 blev han invald i rockens Hall of Fame.

Gick vidare i natten och såg en lång limo stanna utanför ett nattöppet hak. Funderade på om det kunde vara Dylan som var på farten. Limousinen fortsatte, så även jag. Var inte mycket folk ute natten mot måndagen, mest bara hemlösa svarta som det finns många av i Chicago. Och ”bag ladies”. På dagarna tigger många öppet på broar och trottoarer. Stötte på en hemlös man som jag gav mig i slang med då han frågade om jag kunde avvara några slantar. Jag gav honom lite smått, men då han var hungrig och allmosan inte skulle räcka till mat, gick vi till ett nattöppet fik, köpte mackor och kaffe och satte oss ute i en refuge på en stenbänk. Jag frågade honom hur läget var och vad han höll på med. Joe Polk hette han, var 47, och hade blivit av med jobbet som stuvare. Sov på  boarding-houses när han hade råd. 14 dollar kostade det och då kunde man stanna till 19 på kvällen följande dag, om man föregående natt kommit in sent. Vi satt och pratade i över en timme i den kyliga Chicago-natten bland skyskraporna.

Emellanåt kom en taxi eller polisbil förbi, men annars var det lugnt och skönt. Vi pratade om vad vi ville med livet. Jag vill ju ha lugn och ro. Joe som levt hela livet i Chicago längtade bort, kanske fara till New Orleans där den för 4 år sedan avlidna modern kom från, och som hans enda syster flyttat till. Vi diskuterade Chicago och politiken. Hur man än röstar så är det ändå alltid de fattiga som kommer i kläm. Jag bläddrade i Lonely Planets Chicago-guide. Joe berättade om olika delar av stan, om fadern och sonen Daley som båda varit borgmästare, nåt som liksom Busharnas presidentskap gått i arv. Efter ett tag blev jag nödig och undrade om det fanns nåt ställe att gå och lätta på trycket. ”Du kan göra som alla andra, strila i gränden”, sa Joe. ”I can’t”, sa jag. Då visade han mig till en nattöppen sportspub. Han hade tappat sitt ID när han somnat på tåget en natt och kunde inte komma med in. Lika bra det, jag ville vara ifred, ensam med en Jameson straight. Gav Joe två greenbacks eftersom han bad om support när vi skiljdes.

Gotta travel on, gotta travel on, men jag stannar nog 4 dagar till. Jag behöver få balans i tidsskillnaden och här har jag det bra; eget rum och internetuppkoppling. Var ut och surfade efter Eckermän med telefon på nätet. Fanns 200 i hela USA, 24 i Minnesota, 19 i Illinois och 14 i Wisconsin, tror jag det var. Kanske tar och tittar in hos någon på vägen upp eller ner från orten Eckerman. Finns någon domare med namnet här i stan som har kontor i skraporna på North Michigan Avenue. Får se om jag orkar, jag försöker att hejda mig och inte göra alltför mycket. Var och kollade kartor och böcker på Borders. Hittade The Eckerman Lookout på vägen till Paradise, men orten fanns inte att hämta i registren ens över vildmarksguider i Michigan. Kollade också upp lite om Hibbing och Duluth.

Jag blev glad att upptäcka att Dylan var i stan på sin Neverending Tour med Merle Haggard som uppvärmare.  Spelar säkert inte ”Take a Message to Mary”; ”Don´t tell her where I’ve really been. Tell her I went out to sea. Tell her I went to Timbuktu”. Låtlistorna från turnén finns redan på nätet och han börjar oftast med ”The Drifter´s Escape” och blandar friskt ur den fyrtioåriga repertoaren. Spelade fre, lö och sö på Chicago Auditorium som rymmer 4300 pers. Fortsätter ännu ti, ons. Sedan drar turnén vidare till Milwaukee fre, lö och Mount Pleasant, Michigan må. Funderar på att ta mig till Milwaukee på fredag. Det är billigare att hyra bilar över helgen och biljetterna till Dylan  i Milwaukee är 48 dollar mot 69 för de dyraste i Chicago. Borde försöka få pressackreditering och skulle gärna tala med Mannen, men det torde sitta hårt inne. Om jag får vila ut en helt vanlig natt, så kanske jag orkar förverkliga målet. Jag vill inte vara påträngande, men det är nog ”Now or never”.

- AFFISCH -

Jag är trött och undrar om det kan bero på att jag sätter i mig 30mg amitriptylin hydroklorid varje kväll. Och inte nog med det.

I pillren finns också laktosmonohydrat, majsstärkelse, povidon, magnesiumstearat, makrogol 6000, sackaros, kalsiumkarbonat, titandioxid och karnaubavax. 
Den vanligaste biverkningen sägs vara trötthet. Även muntorrhet, urineringssvårigheter, försämrat närseende, förhöjd puls. Rytmstörningar förstoppning samt minnesstörningar kan förekomma. Andra möjliga biverkningar är eksem, svindel då man reser sig (ställningshypotoni), att ögontryckssjukdom bryter ut samt förändringar i sexuella begäret och förmågan.  

Kanske bäst att gå och lägga sig. I M:home är tiden 09:15 säger Compaqen.

God morgon Europa, America god natt.